I september firade jag och hjärtat vår 1 års dag, samtidigt som Philip började sitt nya jobb i Stockholm. Ja, han han ännu inte lämnat Stockholm helt, men det kommer ;) Han började ett nytt jobb som konsult hos Paues Public Affairs och spenderar varje måndag-tisdag-onsdag i Stockholm. Det funkar väldigt bra än i dag, pendlandet verkar inte vara något problem alls. I början var det jobbigt för mig, vi var ju aldrig ifrån varandra innan, men nu har man faktiskt vant sig och de där dagarna ifrån varandra är nog bara bra om jag ska vara ärlig. Att sakna, är något jag saknat. :) 

 

 

I september anlände också en ny familjemedlem i form av Mios halvbror Tudor. Vi hade länge tänkt på att Mio borde ha en kompis, så att han inte känner sig så ensam när vi inte är hemma, och att ha någon att leka mer. När Nina då kom med förfrågan om vi ville köpa Mios halvbror, var svaret givet. Tudor kom med Philip i flyg den 5e septemebr, och han har verkliugen smält in. I början var det lite nervöst men sakta och säkert har han kommit att bli en otroligt kärvänlig och kramgo kille. Mio och Tudor kommer så bra överens, de leker och busar så det står härliga till. Hjärtat bara smälter när de ligger bredvid varandra och slickar varandra på huvudet. Äkta sysonkärlek! Vi är så glada att vi kunde ge dem detta och även oss såklart, varken Mio eller Tudor kunde ha det bättre!

 

 

Oktober-november har mest bestått av kärt umgänge. Vi har haft så många på besök här hos oss vilket har varit jätteroligt! Våra vänner från Stockholm har hälsat på, vi har gjort Öresund runt och vi har fått mycket tid med Philips familj här nere. Tid man inte hade förut då avståndet ställde till det. Nyheten att Philips syster Nicole väntade barn nådde oss med glädje!

 

I december började det bli kallt. Isigt utanför fönstret, men inomhus var det varmt och skönt. Julpyntat, julbakat och en himla julstämning! Det blev många kalla men friska promenader - speciellt en som jag alltid kommer minnas. Den dagen var det riktigt kallt och Philip ville ta mig med ut på promenad. Jag ville vägra men visste nånstans att han skulle gå ändå, för han är så envis. Så jag följde med ändå då jag inte ville att han skulle gå ensam. Kallt, nästan mörkt, isigt - ja vad som helst kan ju hända! Vi gick ner mot vattnet (tack, det blåser ju inte mindre där...) och ut på piren. Här nere gick vi första gången vi var här, dagen då lägenheten visades. Philip kramade mig hårt, såg mig i ögonen och berättade hur mycket han älskade mig och hur lycklig jag gjorde honom. Jag kunde inte tro mina öron när han friade till mig. Jag har hört efteråt (haha!) att min min inte går att glömma, tydligen ska jag blivit helt chockad och stum. :) Ett JA kom såklart ur mig tillslut och lyckan var total! Philip är min största kärlek och min bästa vän, för evigt. 

 

 

 

Som om inte det var nog, så stod också en fantastisk jul för dörren. Den firades hos Philips morföräldrar i småland, med kalkon och allt! Vi har fått många fina julklappar och minnen. I mellandagarna åkte vi som sagt till Köpenhamn och det i sig var en fantastiskt klapp.

 

 

Nu är det nyår, och jag är mer än redo att ta mig an nästa år! 2012 var fantastiskt, och inte ska väl 2013 bli sämre?