Eftermiddagen har bjudit på en powerwalk i den härligt varma solen, en pratstund med grannarna och postande av brev. Jag tog även svängen in om ICA och ja... Idag har jag syndat. Där, mitt bland alla tiotals märken av frukostflingor, stod dem. Nesquik. Dessa fantastiskt goda, spröda, gudomliga chokladkulor som för mina tankar tillbaka till ett fotbollsläger i Tyskland år 2003 (?).

Vi åkte dit med mitt dåvarande fotbollslag Fengersfors IK. Alla tjejer bodde hos värdfamiljer och jag fick bo hos en familj som hade en dotter i min ålder. Vi kom bra överens och har kontakt än idag faktiskt, himla roligt! I Tyskland var det dessa flingor samt isthé som räddade våra dagar. Jag minns att den tyska mjölken smakade skit rent ut sagt - som tjock, gräddig och nästan sur mjölk. Usch! Och jag som typ levde på mjölk på den tiden, riktig 3%ig mjölk. Jag skojar inte om jag säger att jag med enkelhet drack 1,5 liter per dag. 

På den tiden var fotbollen mitt liv. Allt man gjorde var att träna och spela matcher. När man var ledig, då spelade man fotboll med sin kompisar, på skolan spelade man fotboll, så fort man fick chansen spelade jag fotboll.

Att gå till träningen och tillsammans med sina vänner och lagkamrater ha vansinnigt roligt i 2 timmar. Man skulle ha de senaste fotbollskorna, följa de hetaste lagen (jag har samma favoritlag än idag - Barca och United såklart!). Jag kommer ihåg när jag var som mest vältränad och faktiskt var så stolt över mitt sexpack (på riktigt!) att jag tog på mig den tightaste tröja jag kunde hitta bara för att folk skulle se konturerna. Galet va fåfäng man kunde vara! Idag är det annorlunda.

Min fysik är inte alls densamma sedan jag var tvungen att sluta. Jag är inte i närheten av att vara i samma form längre, och det trista är att jag aldrig kommer kunna bli det då det finns en väldigt skarp gräns i hur mycket jag kan och inte kan träna. Jag kan inte ens springa längre! Det gör mig uppriktigt förbannad ibland, det ger mig tårar i ögonen och får mina häner att knytas. Att vara tvungen att ge upp något man älskar av hela sitt hjärta. Det är som att förlora en kärlek, en gammal och trogen vän. 

Fotbollen är ju det som har hjälpt mig genom så mycket i livet. det hjälpte mig när jag hade problem med min familj, när min pappa blev sjuk. Det har hälpt mig i relationer och uppbrott. Det hjälpte mig när jag flyttade från Åmål till Helsingborg, helt själv. Då var fotbollen min enda vän och det jag fann trygghet i. Jag kan inte med ord förklara hur mycket jag saknar det.

Ibland tänker jag att "jag kanske skulle börja i något lågdivisionslag här nere, känna på lite. kanske går det bra". Men så slår det mig att nej, det kan jag inte alls. Jag har gjort det - försökt börja igen. Och både en och två och tre gånger har jag tvingats ge upp det igen. Det går helt enkelt inte. Och jag kan inte utsätta varken mig själv eller Philip för den faran och risken, vi är ju en familj nu. Vi två och våra små bebiskatter. Nej, hur mycket mitt hjärta än värker, så måste jag inse att det är slut med det nu. Jag måste acceptera det.

Va löjligt det låter nu inser jag, att jag pratar på om fotbollen som om det vore en familjemedlem jag förlorat. Jag menar, hur mycket kan fotboll betyda egentligen?

Bilden nedan kommer från när mitt lag i Fengersfors IK var med i Gothia Cup år 2004. Utan tvekan det roligaste jag varit med om! Vi mötte lag som sydamerica, USA, Canada och Kina. Häftigt! Vi gick till kvartsfinal men vi vann Fair Play pris för justaste laget i hela turnernigen - alla ålderssgrupper och kill/tjejgrupper. Kanske inte låter så hard core att koras som det snällaste lagen, men fotboll handlar inte om att va tuff och göra illa sina motspelare som många verkar tro idag. Det handlar om att ha kul och göra något man älskar och brinner för. Noll varningar eller kort, inga tillsägelser, korrekta byten osv. var anledningen till att vi fick Fair Play Throphy, en gnistrande kristallboll. Det var otroligt häftigt och en mäktig känsla att få gå in på Ullevi med hela laget och gå runt hela arenan, med flera tusen unga fotbollsspelare på arenans läktare som hejade, applåderade och såg oss på storbildsskärmen. Ett minne jag aldrig kommer glömma.